Solen håller just på att gå ner när kafébiträdet fyller på min pappas sista kaffekopp. Blaskigt snabbkaffe fyller porslinet ända upp till kanten. Inget går till spillo.
- Kan vi gå snart?
Precis när jag ska resa mig och trä på mig min jacka, lyfter han handen och signalerar att: ”Vänta, mobilen ringer”. Och nog visst sprider sig monotona ljudslingan i rummet. Jag låter fingrarna vandra längs mönstren på vaxduken – i bakgrunden hörs Nina i The Cardigans. Jag suckar och genom refrängen bryter främmande fraser fram. Turkiska, spanska, franska arabiska. Efter ett tag kan jag inte koncentrera mig och slås av insikten att jag är den enda svensktalande i rummet.
Mot det rusande tankeflödet i mitt huvud läggs en kompress av språk som är för mig helt omöjliga att skilja från varandra.
Ord kastas över borden medan jag duckar och letar mig bort med blicken. En del ordväxlingar känns aggressiva och andra som om de talar om just mig. Trygga fikaupplevelsen med pappa går från svart till vitt på två röda. Jag känner mig förminskad till en gul prick, en avvikelse och avart. Jag hör inte hemma, men hittar hem i radiomusiken som fortfarande talar till mig.
Varje månad får jag ett nyhetsbrev i min mailinkorg signerat jämställdhetsminister Nyamko Sabuni. Hon skriver ofta om utanförskap och jag brukar läsa intresserat. Nyamko belyser hur viktigt det är att krossa språkets barriärer – att det är ruta ett i integrationens labyrint.
Meningarna kristalleras, plötsligt är konturerna av orden glasklara och känslan upphängd på väggen. Den djupa avgrundens mörker och ångesten i att vara missförstådd – det är svårt att beskriva för ännu oinvigda. Utan språkets nycklar kommer man inte långt.
Min pappa hade ännu inte lärt sig svenska begripligt när han för första gången satte sin fot på svensk mark. Sedan den forne somaliske diktatorn Berre störtats var min afrikanska släkt på politiska fälttåg som förde dem till världens alla hörn.
Åter till kafét: Jag var trots allt fem år. Jag var fem år, men tillräckligt gammal för att inse att jag var den enda svensktalande i rummet. Året var 1998 och vi befann oss i Sveriges integrationspolitiska kärna, paradis eller mardröm – det avgör du. Vi befann oss på ett av invandrarkaféerna på Rinkeby torg. Utanför såldes frukt.
Nina Persson ska precis avsluta sista versen när pappas raska steg ekar mot kafégolvet igen. Dörren slår igen. Vi går hem.
Nu orkar jag inte skildra denna oktoberdag ur en femårings liv igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar