no scrubs

A scrub is a guy that think he's fine
And is also known as a buster
Always talkin' about what he wants
And just sits on his broke ass

Så går första versen i en av historiens mest hyllade rn'b-låtar. Jag gick nyligen på vad man skulle kunna kalla för en dejt. Varför, var och hur är oväsentligt. Dyr asiatkrog på sturegatan - jag hoppas han inte läser det här - blev bjuden på en hel del. Flera hundra kronor?

Jag jobbar, jag kan betala. Jag är försörjd av mig själv, min familj och av staten. Jag har pengar, jag kan betala. Men varför vågar jag inte göra det? Varför känns det så onaturligt?

Igår pratade jag med en vän med sympatier åt det socialistiska hållet - min ideologiska motsats.
- Den med mest cash i sammanhanget betalar, sa hon.

Men om alla i sammanhanget KAN betala, vad avgör då? Könsroller och kön? Om man betalar har man ryggen fri, man ligger på plus och den andre på minus. Det är en makthandling. Varför envisas vi med att ge män makt, när vi ville ha det jämställt?

Är en man ingen man om han inte kan betala för sig och försörja andra? Har TLC rätt?

till sist: If you don't have a car and you're walking
Oh yea son I'm talking to you
If you live at home wit' your momma
Oh yes son I'm talking to you (baby)
If you have a shorty but you don't show love
Oh yes son I'm talking to you
Wanna get with me with no money
Oh no I don't want no (oh)

S K R I K E R

köpte ny vit kajal att placera i vattenlinjen strax under ögat. man ser piggare ut o mer rn'b vilket är mysigt. bra min hy ser ut i övrigt??? pga aspirinmasken.

valfri mordgåta ur criminal minds

- Har du druckit? frågade mormor så fort bildörren slog igen varpå jag instinktivt nekade.

Jag dricker ju så sällan, och aldrig mer än två glas. Om det inte är speciellt tillfälle då. Okej, jag kan erkänna att fyra-fem sexor whiskey sour slinker ner. Varannan vecka. Okej, ibland varje vecka? Men inte den här kvällen. Nu var jag nykter, ledsen och utarbetad. jag ville självklart bli behandlad så.

- Men du luktar ju sprit! fortsatte hon, som om hon inför kriminalchefen pekade på en avgörande detalj för att lösa valfri mordgåta ur Criminal Minds. Jag suckar besvärat.
- Ja, jag har druckit. Ett glas vin.

Tystnad spreds sig i bilen. Jävla rök från fabriker svajade i luften och la sig som skrivstil över den gammelrosa himlen. I svarta tygväskan låg resten av vinet. Förbjudet inbjudande glänsande. Dödstrött somnade jag in i baksätet.

smygis

I skrivande stund, dvs 00.33 på natten är jag på centralstationen i Uppsala. I nyktert men sömndrucket tillstånd kan jag konstatera att det har varit en myzqväll av rang. Jag gäspar, magen kurrar och jag tänker på hur jag lämnat halva tallriken moussaka kvar på cafe baresso bra några timmar tidigare. Med tydligt mål och annat och tänka på bättrade vi på sminket istället. Först Linnea, sen jag. Sedan Linnea, sen jag. Gäsp.

Vi hade knatat ner några kvarter från södra station till mariatorget och utan krångel smygit in på söderkrogen Sjögräs.
Nån ZTV-legend spelade skivor medan populärkulturstockholm förstrött bläddrade i senaste utgåvan av NG. Vi också. Smygläsning. Bra jävla nummer: Julia Frändfors bossar över klubb, Amat skriver långt om bostadsbristen. KATTSALA RECENSERAR FILM. Så himla b r a.

Svepte våra budweisers och lämnade när lokalen var som svettigast.. Jag ville ha någonting så vi tog en tass m te på Gildas (som har öppet till 22!! skriv ner det). Jag delade med mig av min stora fascination för Aftonbladets nyhetskrönikör Oisin Cantwell. Ingen är så torr, så stram så cynisk. Vi pratade om maskerader och charader och hus. Om nyårskalas, hur vårt kafe ska designas. Var Jakob o jag ska ha klubb.

Well.
Mitt tåg går 01.19, framme 02.30, börjar jobbet 08.
C R A M

tio år senare

2001



2011

*bloggpausar*

Skoja bara. men är lite mindre aktiv i veckan iom att jag börjar nytt jobb och litteraturkurs i Uppsala på måndag.

fram tills dess bör ni läsa Quetzalas fantastiska utdrag ur sin roman. Sjukt bra. Så att man blev stum. och Sannas blogg. jag drömmer om att vara som henne vid 30+.

på torsdag går agueli på nöjesguidens smygläsning ses där!

hoppas att er utförsåkning går snabbt!

Tack för att ni kom!

Medisloppis i snöstorm: check

mynttorget

LÄS

SKRIV UNDER

vad tjejer ska ha på sig och inte

demo imorgon

varje gång danny sjunger "in the club" dör en oskyldig kattunge

"jag spelar inte tjejmusik"

Att skrika kvällens DJ i örat för att önska sin favoritlåt är en dödssynd, i alla fall om man frågar Miss Inga som är husdragqueen på Berns. Det är "inget jävla tonårsdisco" och "vi kommer dit som artister inte jukeboxar", tillägger Louise Sundell som är ena halvan av DJ-duon La Petite Putain.

Och visst är det så, man sparkar på en DJs allra heligaste om man tränger sig in bakom båset och tror att man vet bättre. Att man har rätt att bläddra bland skivorna och säga: "det här kan du spela" hit och dit. Det är oerhört respektlöst. På svts serie Klubben konstaterar DJen Kristin Zetterlund att hon ibland tvingats att med sin egen kraft knuffa bort män som försökt välja musik åt henne. I vissa fall även kalla på vakter.

Jag vet själv hur surt det kan vara som klubbesökare när man: 1) klätt upp sig, 2) tagit sig till platsen och 3) betalat 120 :- i inträde, när det sedan visar sig vara skitdålig musik. Jag har också önskat låtar, sträckt fram en hundring som jag skrivit "Rick Ross" på. Det finns såklart två sidor av problematiken.

Idag på Twitter skrev Cissi Wallin om hur hennes polare Caroline önskat en låt, faktiskt på min sommars favoritklubb. Klubben som jag så många gånger lämnat med dålig hörsel och surt humör. Slakthuset heter klubben i övrigt.
- Jag spelar inte tjejmusik, hade DJ väst åt Caroline när hon bett om Rebecca&Fiona.

Well, well.

Jag vet inte hur mycket man kan förvänta sig av onyktra, manliga djs, men det här var så osoft.

funderar på detta:

"Män och kvinnor har helt olika erfarenheter och det leder till att de skriver och skapar på olika sätt. Det kan missuppfattas som en typ av biologism och det är jag starkt emot. Det sitter inte i könet utan i erfarenheterna"

och det här:

"Tvärtom finns det en stark beröringsskräck inför diskussionen, som ofta avfärdas om en del av ett särartsfeministiskt förflutet. Men samtidigt som nästan ingen vill tala om kvinnlig stil beskriver filmkritikerna ofta filmer som manliga - testosteronstinn är ett förhållandevis frekvent brukat ord i recensioner."

och på att:

hur mycket kvinnlig statsminister det än var i HAMILTON-filmen,

så var det inte en feministisk film som DN Kultur verkar tycka.

imagine you're not agnes hedberg right now

en snäll vän kom med snälla råd idag. han e lite rolig.


"you might not like to hear this but it helps a little

imagine you were not Agnes Hedberg right now

your grandma

she has understood that ...we all are the eternal herenow that is always right now and watches everything....and that - no matter how hard we try...we can´t keep beloved things from dying too...every dreams has it´s time....and then a new dream starts.....i think to hold your emotional roots precious in your heart - and in little memories - will enable you to create new beautiful emotional places for you...that again will carry you for a long time. you grandma - i suppose - might have suffered just like you....until she decided to embrace change and still take her love into it.....life is a river of dreams, of changes. wonderful seekers down the ages - like buddha for example - looked for meditative ways in life, to be able to wake up one day. and great spirits like buddha, jesus, rumi and many more have reached there"

Kakan gör en Kanye: fan på tiden!

njut av parodin ovan på kanyes powervideo nedan. så sköööön. CRAAAAAAAAAAAAAAAAAM

det är bara jag som känner vemod

För fyrtio år sedan, exakt fyrtio, gick flyttlasset från Stockholm till slitna Gävle. Ett litet medelklassparadis var alldeles nybyggt, utanför stod ivrigt stampande barnfamiljer. Snö och vinter, juletid. Äntligen skulle dörrarna öppnas.

Även mormor och morfar som ännu inte hade fått några barn var upprymda. Nygifta och nyutexaminerade, dags att slå sig till ro? Tydligen. En ny generation Hedbergare skulle komma att bli till. Min mamma och min morbror Per. Många resor skulle resas, släkthistorien låg ännu som ett oskrivet ark.

I källaren skulle det kastas pil, men dom hålen är ifyllda nu. Utför lilla backen framför verandan åktes det pulka om vintern. Pulkorna är nog skänkta till Erikshjälpen nu när alla barn inte är barn längre. Min jämnåriga kusin blir mamma i februari. Det är läskigt hur fort tiden flyger iväg.

Jag minns mina första jular. I ljusens sken och i ruset av skånsk aquavit spelades otaliga partier TP. När jag skulle springa ner till källaren och hämta en bok sprang jag sedan upp med andan i halsen och flackande blick. Rädd för källarspöket. Och som jag kramade mamma när jag kom upp igen.

Men det är länge sedan nu.

Nu har fyrtio år gått sedan mormor och morfar flyttade in och det tycks bara vara jag som känner vemod. Nu när radhuset ska säljas.
- Det kan väl va dags o prova på något nytt, säger mormor följt av skratt. Hennes blick är förbluffande, jag tappar tid och rum av att hon kan gå vidare. Bara sådär. Hon kan leva i nuet, men jag är fast i det förflutna. Lyckans ost.

Vad ska jag göra av alla minnen, alla sinnesbilder och känslor? Hur jag växt fram sitter väl i väggarna? Lukten av att komma hem. Dörren som hårt slås igen av vinden och mormors uppmaningar om att jag inte "ska slå i dörren, det har jag minsann sagt så många gånger". Det här har ju varit min trygga svär så länge jag kan minnas. Ska jag plötsligt finna en ny plats? Jag vet på riktigt inte hur kartan ska ritas om.

Alla andra platser, tapeter och människor har varit i rörelse. Den fasta punkten har varit här. Som en drömmare i rusningstrafik har jag kunnat stanna upp och känna lukten av avgaserna igen. Men nu, nej nu, nu tutar alla bilar och en mäklare kommer snart.

hamrar du med fittan, eller?

Minns ni hur oroad Harry var i sista grenen av trekampen. När han besegrat draken, lärt sig simma under vatten och väl hamnat i labyrinten. Nu gällde det. Dö eller leva, segra eller förlora. Det var hårt och jävligt jobbigt, men han klarade det till slut.

Labyrinten hade antagligen alltid stått där. Medan man omsorgsfullt bara vattnat, nogrannt klippt och sett den fortsätta gro. Samhällsnormer reproduceras på samma sätt, utan att vi riktigt tänker på det. De flesta reflekterar inte alls utan spär på skiten.

Man har fastnat i labyrinter och ovisshetens mörker. "Normalt funtade medmänniskor" verkar tro att tjejer föds som lena och omhändertagande och män som levande verktygslådor. Egenskaper som i sin tur gör att vi fyller helt olika funktioner. I samhället. I familjen. På jobbet. Överallt vi går har vi olika vägar utstakade framför oss; När ska detta upphöra?

jag har en fråga och jag tror att du har svaret

Det här är fantastiskt fint. Gillar inte Wiehe vanligtvis, men men.

kris, förödelse osv..

Skolan börjar snart, man har sett alla "Så Mycket Bättre"-avsnitt tre-fyra gånger, Timbuktu försöker lugna med ett halvhjärtat "det löser sig". Jag försöker tro honom. MEN JAG HAR HÖRT DET TUSEN GÅNGER, HALLÅ!!!

- Bitch, please, you've got more issues than Vogue, kanske ni får för er att utbrista. Men nej, jag har fan inga bekymmer. Jag har på riktigt inga bekymmer. Det är fanimej en skam att jag klagar. Ni vet ingenting och det kanske är bäst så. hihi.

Inga könssjukdomar, stora lån på banken eller förlorade kärlekar. Inga saker att vänta in eller ut. Jag väcks aldrig av svår huvudvärk eller ångest om nätterna. Alltså som återstår att säga är:
- WOHO!!!!

skoja bara

vet ej vilken sorts ögonskugga jag ska köpa, det sägs att makeupstores inte sitter kvar trots primer... och Clinique's skuggor har en massa glitter i. Man vill ju komma all natural överallt där man sätter sin fot.

Fler problem...
Jag har ingen grym helikopter jag kan köra överallt. Gör så kassa entréer med buss och tunnelbana att man får skämmas. Orkar inte med mig själv. Jag drar.

Men: "If Britney can make it through 2007, I can make it through this day"

saker som jag tycker om.

1. mina nya hörlurar från urbanears. filter mellan mig och det verkliga. lyssnar på radio 24/7. favoriter: "tankar för dagen", "sommarprat" och "filosofiska rummet".

2. glasflaskan. fylls med vatten, fylls med läsk, fylls med vin. ständig följeslagare och vän.

3. matrioskan som Sasja gav mig 2010. följer med mig överallt.

Det finns bara ett Förenade Ryssland

För ungefär två sen hade jag och min Gävlefamilj en rysk utbytesstudent på besök. Sasja. Morfar körde oss i bil från Vasaskolan hem till trygga radhuslängan. Medelklassparadiset där alla radhus går i samma nyans av gult och är fiffigt sammanknutna av en öde lekplats. Radhuslängan där man nästan aldrig ser en levande själ vandra dagtid, för att alla nio till fem arbetar för brödfödan.

Jag pekar ut Gävles sevärdheter som går att räkna på ena handen.
- Här är Gävle Teater! Här är Länsmuseet som lät byggas som ett danskt tegelpalats. Grand Hotel ska snart komma att öppnas igen. Det sista jag säger får mig att le. Femstjärnigt sägs det. Fantastisk sekelskiftesstil knappt ett stenkast från järnvägsstationen. Gävles glansdagar är visserligen över, men Gamla Grand står sig än.

Åter till bilturen, åter till Sasja. Vår vinröda Renault bromsar sakta in på parkeringen. Jag bär in packningen. I hallen härskar en tydlig doft av tacos, bordet är redan uppdukat. Vi slår oss ned.

- Men hjälper du verkligen någon? säger hon och ler pyllemariskt. Vi är mitt uppe i en diskussion om mitt politiska engagemang. Sasja har svårt att se värdet av politiskt engagemang, speciellt i trygga välfärdskokongen Sverige. Också i hemlandet.
- Jag vet inte, svarar jag och blickar trött ut genom fönstret. Snön har just lagt sig på gräsmattan; det är redan Lucia nästa vecka. Usch, så fort tiden går.

Sasja stannar i en vecka, vilket känns som en månad. Vi sprang andfådda runt i butiker från öppning till stängning. Ingen fika för att kippa efter luft, jag minns att jag aldrig fick lugn och ro. Men trots den ibland tröstlösa uppgiften, av att vara en okänd människas guide, i ett helt nytt land, var vetskapen om att ha kanske gjort sig en vän för livet långt större.

Igår ringer Sasja upp mig på Skype strax innan läggdags. Trots ruffsigt hår och utsmetat smink svarar jag direkt. Efter månader av tystnad är jag glad över att höra hennes röst och se hennes ansikte i den blurriga webcamen.
Sasjas mamma skymtar i bakgrunden. Jag ropar glatt: "dobre vecher", innan vi återgår till samtalet. Jag hör och ser på Sasja, att något inte är som det ska.

Ryska valresultatet var knappast en stor överraskning för någon insatt, men för Sasja har mycket förändrats. Hon brister ut i tårar när hon berättar om hur hon vid valbåset tillsammans med ett gäng jämnåriga förts åt sidan. Hon berättar om hur hon och dessa studenter med flera blivit uppmanade att sälja sin röst och frihet för pengar. För ynka trettio euro.
-Det spelar ändå ingen roll, vi måste bara hålla ihop landet, säger hon på engelska med tydlig rysk brytning. Det känns för mig tungt att höra hopplösheten i hennes röst. Besvikelsen när hon för mig erkänner att många familjevänner just gått med på detta avtal, gör mig så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Cash i fickan, Medvedev och Putin vid makten.
- Det finns många andra organisationer, men bara ett Förenade Ryssland, säger Sasja utan ironi och fortsätter.
- Alla andra kandidater är bara ute efter pengar.

Jag blir så frustrerad, jag vet inte vad jag ska säga eller göra.

#5månaderkvarattleva

En god vän till mig ligger just i detta nu på Sahlgrenska och kämpar mot en envis leukemi. Han är bara något år äldre än mig, men kan inte äta annat än rinnande, aldrig sova tills han blir utvilad. Yacob, som han heter, är oförmögen att för ens en sekund stänga av den försvagande sjukdomen. Han äter, andas, lever cancer. Varje regnskur känns som cancer, solskenet i ögat också. När besökare kommer och går ligger han kvar på sin sjukhusbädd. Min vän är en kämpe, han läser fortfarande samma saker han läste när han var frisk. Ler fortfarande som han log när han är frisk och är fortfarande densamma inuti. Långt ifrån allting är förändrat. Långt ifrån allting är förlorat.

Yacob skrev idag på Twitter om vad han skulle göra om han hade 5 månader kvar av livet. Sedan att han önskade att fler berättade om vad de skulle göra, om de också fick dödsbeskedet om 5 månader kvar.

Jag skulle:
* råna bank på multum och sedan skicka tusenlappar i kuvert till alla i min vita bok.
* bada naken i Mörbyviken (om sommar)
* skriva ett långt dokument om min personlighetsutveckling i livet på engelska. rubrik: character developement
* äta massa grejer ohämmat
* åka till något paradis på jorden. (läs: mocambique)
* söka upp Sarah Jessica Parker och krama henne jättejättemycket
* skriva snälla brev till Ann Heberlein

tömde min necessär

1. clean lash mascara från loreal, 2. true match från loreal, 3. glam bronze från loreal, 4. ögonbrynspenna från H&M, 5. läppstift från mist stockholm, 6. concealer från dior, 7. ögonskuggor från clinique

älskar låten, älskar glitterstänket på ögonlocken och dem kallt röda läpparna. den här låten är dessutom en oldie but goldie. leighton still going strong<3<3<3

en dalmatiner

regnet hade genomträngt min jacka när jag vred om nyckeln i dörrlåset. Jag var äntligen framme, efter att ha tagit mig igenom ett snorkallt Gävle med dåliga skor och hållning. Träden hade inga löv på grenarna, med det var typisk höstväder. Och halt.

Jag hade satt mig ned på hallgolvet för att i lugn och ro ta av mig skorna, när en skugga plötsligt föll över mig. En vit svartprickig skepnad såg på mig med svarta fokuserade ögon. Jag backade av respekt (läs: rädsla) och inväntade ytterligare en reaktion. Ett skall och så försvann hunden ut till sovrummet. Jag följde efter och fick se en skakande dalmatiner ligga på sin mattes säng. Revbenets konturer gick upp och ner. "Han är rädd för människor" hade hon sagt. Då har vi något gemensamt tänkte jag och log. Satte mig ljudlöst på sängkanten som sjönk ner och strök min ena hand över pälsen. Flera gånger förutsägbart över samma revben. Försökte ingjuta något slags förtroende. Det påminde mig om hur desperat min låtsasmamma en gång i tiden varit för att vinna mitt förtroende. Tog med mig på bio, badhus och bjöd mig på barnmål på grillen.Vissa går inte att köpa hursomhelst.

Jag satt nu på golvet och försökte locka ner hunden med en näve torrfoder som lockbete. Satte på kopplet och försökte rycka honom nedför sängen. Men han var envis. Med lika fokuserad blick som när han tagit hand om mig vid dörren låg han nu på sin favoritplats. Orörlig.

Efter mycket om och men kom vi ut till slut och gick vår lunchpromenad. I spöregn och över skridskobanor.

Jag är i alla fall glad att han har karaktär.

H N Y

Ringt in nya året nu! Ringt överallt. Ringalingaling.

smsat också

Gick inatt tills mina ben blev frostiga. Korall eller laxrosa. Yviga benrörelser som letade sig ut ur djungeln av trästugor.
- Det här är Söderstadion, frågade jag varpå min vän nickade som svar. Snart framme vid bussen lugnade hon mig. Benen brändes av kylan.

Minns ni berättelsen om Dracula? På slädfärden till Draculas boning utsätts man för en rad hårda prover. Lera och kyla. Springa runt hit o dit. Skjuta runt hit o dit. Shota rom hit o dit. Tappar man inte näsan så tappar man andan, ingen går hem fri. Tur som tusan att jag inte tappade något igår.

Gick längs med Söder Mälarstrand. Jag gick i affärer och krälade slutligen i Tanto. Gick på middag och gick på fest.

Tack för inbjudan.
*K*R*A*M*