För fyrtio år sedan, exakt fyrtio, gick flyttlasset från Stockholm till slitna Gävle. Ett litet medelklassparadis var alldeles nybyggt, utanför stod ivrigt stampande barnfamiljer. Snö och vinter, juletid. Äntligen skulle dörrarna öppnas.
Även mormor och morfar som ännu inte hade fått några barn var upprymda. Nygifta och nyutexaminerade, dags att slå sig till ro? Tydligen. En ny generation Hedbergare skulle komma att bli till. Min mamma och min morbror Per. Många resor skulle resas, släkthistorien låg ännu som ett oskrivet ark.
I källaren skulle det kastas pil, men dom hålen är ifyllda nu. Utför lilla backen framför verandan åktes det pulka om vintern. Pulkorna är nog skänkta till Erikshjälpen nu när alla barn inte är barn längre. Min jämnåriga kusin blir mamma i februari. Det är läskigt hur fort tiden flyger iväg.
Jag minns mina första jular. I ljusens sken och i ruset av skånsk aquavit spelades otaliga partier TP. När jag skulle springa ner till källaren och hämta en bok sprang jag sedan upp med andan i halsen och flackande blick. Rädd för källarspöket. Och som jag kramade mamma när jag kom upp igen.
Men det är länge sedan nu.
Nu har fyrtio år gått sedan mormor och morfar flyttade in och det tycks bara vara jag som känner vemod. Nu när radhuset ska säljas.
- Det kan väl va dags o prova på något nytt, säger mormor följt av skratt. Hennes blick är förbluffande, jag tappar tid och rum av att hon kan gå vidare. Bara sådär. Hon kan leva i nuet, men jag är fast i det förflutna. Lyckans ost.
Vad ska jag göra av alla minnen, alla sinnesbilder och känslor? Hur jag växt fram sitter väl i väggarna? Lukten av att komma hem. Dörren som hårt slås igen av vinden och mormors uppmaningar om att jag inte "ska slå i dörren, det har jag minsann sagt så många gånger". Det här har ju varit min trygga svär så länge jag kan minnas. Ska jag plötsligt finna en ny plats? Jag vet på riktigt inte hur kartan ska ritas om.
Alla andra platser, tapeter och människor har varit i rörelse. Den fasta punkten har varit här. Som en drömmare i rusningstrafik har jag kunnat stanna upp och känna lukten av avgaserna igen. Men nu, nej nu, nu tutar alla bilar och en mäklare kommer snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar