Det finns bara ett Förenade Ryssland

För ungefär två sen hade jag och min Gävlefamilj en rysk utbytesstudent på besök. Sasja. Morfar körde oss i bil från Vasaskolan hem till trygga radhuslängan. Medelklassparadiset där alla radhus går i samma nyans av gult och är fiffigt sammanknutna av en öde lekplats. Radhuslängan där man nästan aldrig ser en levande själ vandra dagtid, för att alla nio till fem arbetar för brödfödan.

Jag pekar ut Gävles sevärdheter som går att räkna på ena handen.
- Här är Gävle Teater! Här är Länsmuseet som lät byggas som ett danskt tegelpalats. Grand Hotel ska snart komma att öppnas igen. Det sista jag säger får mig att le. Femstjärnigt sägs det. Fantastisk sekelskiftesstil knappt ett stenkast från järnvägsstationen. Gävles glansdagar är visserligen över, men Gamla Grand står sig än.

Åter till bilturen, åter till Sasja. Vår vinröda Renault bromsar sakta in på parkeringen. Jag bär in packningen. I hallen härskar en tydlig doft av tacos, bordet är redan uppdukat. Vi slår oss ned.

- Men hjälper du verkligen någon? säger hon och ler pyllemariskt. Vi är mitt uppe i en diskussion om mitt politiska engagemang. Sasja har svårt att se värdet av politiskt engagemang, speciellt i trygga välfärdskokongen Sverige. Också i hemlandet.
- Jag vet inte, svarar jag och blickar trött ut genom fönstret. Snön har just lagt sig på gräsmattan; det är redan Lucia nästa vecka. Usch, så fort tiden går.

Sasja stannar i en vecka, vilket känns som en månad. Vi sprang andfådda runt i butiker från öppning till stängning. Ingen fika för att kippa efter luft, jag minns att jag aldrig fick lugn och ro. Men trots den ibland tröstlösa uppgiften, av att vara en okänd människas guide, i ett helt nytt land, var vetskapen om att ha kanske gjort sig en vän för livet långt större.

Igår ringer Sasja upp mig på Skype strax innan läggdags. Trots ruffsigt hår och utsmetat smink svarar jag direkt. Efter månader av tystnad är jag glad över att höra hennes röst och se hennes ansikte i den blurriga webcamen.
Sasjas mamma skymtar i bakgrunden. Jag ropar glatt: "dobre vecher", innan vi återgår till samtalet. Jag hör och ser på Sasja, att något inte är som det ska.

Ryska valresultatet var knappast en stor överraskning för någon insatt, men för Sasja har mycket förändrats. Hon brister ut i tårar när hon berättar om hur hon vid valbåset tillsammans med ett gäng jämnåriga förts åt sidan. Hon berättar om hur hon och dessa studenter med flera blivit uppmanade att sälja sin röst och frihet för pengar. För ynka trettio euro.
-Det spelar ändå ingen roll, vi måste bara hålla ihop landet, säger hon på engelska med tydlig rysk brytning. Det känns för mig tungt att höra hopplösheten i hennes röst. Besvikelsen när hon för mig erkänner att många familjevänner just gått med på detta avtal, gör mig så arg att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Cash i fickan, Medvedev och Putin vid makten.
- Det finns många andra organisationer, men bara ett Förenade Ryssland, säger Sasja utan ironi och fortsätter.
- Alla andra kandidater är bara ute efter pengar.

Jag blir så frustrerad, jag vet inte vad jag ska säga eller göra.