A scrub is a guy that think he's fine
And is also known as a buster
Always talkin' about what he wants
And just sits on his broke ass
Så går första versen i en av historiens mest hyllade rn'b-låtar. Jag gick nyligen på vad man skulle kunna kalla för en dejt. Varför, var och hur är oväsentligt. Dyr asiatkrog på sturegatan - jag hoppas han inte läser det här - blev bjuden på en hel del. Flera hundra kronor?
Jag jobbar, jag kan betala. Jag är försörjd av mig själv, min familj och av staten. Jag har pengar, jag kan betala. Men varför vågar jag inte göra det? Varför känns det så onaturligt?
Igår pratade jag med en vän med sympatier åt det socialistiska hållet - min ideologiska motsats.
- Den med mest cash i sammanhanget betalar, sa hon.
Men om alla i sammanhanget KAN betala, vad avgör då? Könsroller och kön? Om man betalar har man ryggen fri, man ligger på plus och den andre på minus. Det är en makthandling. Varför envisas vi med att ge män makt, när vi ville ha det jämställt?
Är en man ingen man om han inte kan betala för sig och försörja andra? Har TLC rätt?
till sist: If you don't have a car and you're walking
Oh yea son I'm talking to you
If you live at home wit' your momma
Oh yes son I'm talking to you (baby)
If you have a shorty but you don't show love
Oh yes son I'm talking to you
Wanna get with me with no money
Oh no I don't want no (oh)
Tycker generellt sett att den som tjänar mer kan bjussa, om det skiljer mycket. Men gillar egentligen inte att bli bjuden pga känner mig osjälvständig då. Jag och pv kör varannan gång (typ) även fast han tjänar några tusen mer. Jag har inga problem med att betala för t.ex. pojkvän eller kompis. Tror att det i ett heteronormativt förhållande kan kännas värre för killen då de har så stor press på sig att vara THE MAN och försörja "sin" kvinna. Men vad vet jag..
SvaraRadera