regnet hade genomträngt min jacka när jag vred om nyckeln i dörrlåset. Jag var äntligen framme, efter att ha tagit mig igenom ett snorkallt Gävle med dåliga skor och hållning. Träden hade inga löv på grenarna, med det var typisk höstväder. Och halt.
Jag hade satt mig ned på hallgolvet för att i lugn och ro ta av mig skorna, när en skugga plötsligt föll över mig. En vit svartprickig skepnad såg på mig med svarta fokuserade ögon. Jag backade av respekt (läs: rädsla) och inväntade ytterligare en reaktion. Ett skall och så försvann hunden ut till sovrummet. Jag följde efter och fick se en skakande dalmatiner ligga på sin mattes säng. Revbenets konturer gick upp och ner. "Han är rädd för människor" hade hon sagt. Då har vi något gemensamt tänkte jag och log. Satte mig ljudlöst på sängkanten som sjönk ner och strök min ena hand över pälsen. Flera gånger förutsägbart över samma revben. Försökte ingjuta något slags förtroende. Det påminde mig om hur desperat min låtsasmamma en gång i tiden varit för att vinna mitt förtroende. Tog med mig på bio, badhus och bjöd mig på barnmål på grillen.Vissa går inte att köpa hursomhelst.
Jag satt nu på golvet och försökte locka ner hunden med en näve torrfoder som lockbete. Satte på kopplet och försökte rycka honom nedför sängen. Men han var envis. Med lika fokuserad blick som när han tagit hand om mig vid dörren låg han nu på sin favoritplats. Orörlig.
Efter mycket om och men kom vi ut till slut och gick vår lunchpromenad. I spöregn och över skridskobanor.
Jag är i alla fall glad att han har karaktär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar